Tänkte uppdatera lite om min så kallade träning och viktnedgång.

Sen tre år tillbaka när jag gick upp lite i vikt, med betoning på lite, så skulle jag försöka börja röra på mig och gå ner dess kilon. Jag började träna duktigt och äta bra och började gå ner lite. Sen gav jag upp och slutade träna och gick upp allt jag gått ner och lite till. 

På detta vis har jag hållt på nu i tre år. Tränat som en dåre och varit jätteduktig i ett par månader sen gett upp och då går jag upp det jag gått ner och lite till. Efter ett tag blir det ganska mycket.

Det tar fruktansvärt emot att säga att jag gått upp närmare 40 kilo sen jag och Emil träffades för fem år sedan. Detta beroende på min "jojo-träning" eller vad man ska kalla den, och att jag vart sjuk såklart. 

Det är bara jag själv som satt mig i denna situation och jag har hela tiden skjutit det framför mig för att slippa ta tag i det, med undantag för dessa korta perioder då jag tränat som en galning. 

I våras hade jag en tävling mot en annan som jag vann, vi hade stegräknare och så. Då tränade jag sex dagar i veckan, både Body Pump, promenader, Aerobics och Afro Power Dance.

Gick ner väldigt mycket i mått. På vågen hände inte så mycket eftersom jag byggde på mina obefintliga muskler. Totalt tror jag att jag tappade 13 cm eller nått sånt runt midjan på ungefär två månader. Duktigt som fan. 

Men sen rann det där såklart ut i sanden som det alltid gör för mig och jag gick upp ännu mer och nu väger jag mer än nånsin.

Fruktansvärt jobbigt för mitt psyke med tanke på att jag inte alltid varit tjock, tro det eller ej men jag var ganska vältränad en gång i tiden. 

Men nu är måttet rågat och jag klarar inge mer. Bara en sån liten sak som att handla kläder kan bli en sån jobbig sak nu för tiden, så mycket man vill köpa men som inte sitter bra för att man är för tjock. Sen tänker man tillbaka på den tiden man var smal och smärt och tänker på hur bra det hade suttit på den då. Då blir man inget annat än deprimerad. Men för varje dag som man skjuter upp problemet blir det bara jobbigare. 

Jag har världens underbaraste pojkvän som älskar mig vilket storlek jag än har och alltid säger att jag är den vackraste på jorden. Jag älskar honom för att han tycker att jag är vacker även fast jag har gått upp så i vikt. Men jag känner själv att jag snart inte orkar titta på mig själv i spegeln längre.

Därför måste jag göra nått åt det här nu. Och det är faktiskt nu för om jag ska skaffa barn om några år så kan jag inte se ut på det här viset. För det första är det inte nyttigt och för det andra så klara inte mitt hjärta av det. Speciellt inte eftersom jag har fått strålning över hjärtat efter min cancer, då måste jag ändå fara i på en massa koller hela tiden när jag blir gravid för att se så att det fungerar som det ska. Är jag då vädligt överviktigt finns det en stor risk att mitt hjärta inte klarar av den pressen. 

Jag har nu insett att jag måste göra någoting åt det här problemet och jag har även insett att det inte kommer att gå på en månad. Detta kommer ta tid, tid och mer tid. Jag kommer få offra blod, svett och tårar om jag ska lyckas. Men lyckas ska jag ta mig fan göra den här gången. Jag orkar inte mer, min kropp orkar inte mer. 

Jag började därför för en vecka sedan med att gå promenader/jogga. Min kondition är egentligen alldeles för dålig för att jogga men eftersom jag är så fruktansvärt tjurig så joggar jag ändå, även fast det känns som om jag ska få en stroke när jag stannar för att hämta andan.

Jag började förra torsdagen och veckan har sett ut följande:

Torsdag: Promenad
Fredag: Promenad
Lördag: Promenad/joggning
Söndag: Promenad/joggning